Rosalita hittar hem

Det blev en lång lördag. Klockan 05:15 ringde väckarklockan ute i rucklet och sömndruckna försökte vi packa med det som behövdes för att åka och hämta hem Rosalita. Först någon timmes körning till Jo:s brors familj för att byta bil då vi inte har dragkrok på vår lilla Seat. Sedan hem till Mor & Far P för att med dem som sällskap hämta båttrailer och kuska vidare upp till Stockholm. Allt enligt tidplan.

Väl på plats valde vi att använda grannmarinans upptagningsplats då båtklubbens upptagningsplats bestod av löst packat grus. Inte det ideala underlaget att dra upp ett ton med framhjulsdriven bil. Grannmarinan var en bjärt kontrast till den lugna småbåtsklubben. Idel stekare som fräste runt på uppfarten med sina dyra bilar och en attityd som varken passade oss eller Rosalita. Men men...

Efter lite joxande fick vi upp henne på trailern och till slut kunde vi lämna Stockholm. Nu var dock tidplanen överskriden rejält eftersom det som vanligt tog längre tid än beräknat att få upp båten på trailern. Någonstans runt 22-tiden fick vi sjösatt Rosalita i hennes nya hemmavatten. Med spänning följde vi sedan den checklista som vi hade gjort upp. Öppna kylvattenventilen, öppna bränslekranen, slå på huvudströmbrytaren, vrid tändningen ett hack, ventilera motorrummet och sedan starta. Det tog ett par försök innan hon hoppade igång och vi har sedan fått veta att dessa motorer är olika hur de vill startas. En del vill ha mycket choke medans andra inte ska ha någon choke alls men gärna lite gaspådrag. Det verkar som om Rosalita är av den senare sorten som hellre tar lite gaspådrag än choke.

Puttrandes i maklig fart och med Lilla Blå (plastekan från sent 60-tal) på släp gjordes sedan premiärturen till ön och strax efter 23 kom vi väldigt trötta tillbaka till rucklet. Det blev inte mycket badrumsfixande i helgen men våra midsommargäster slipper åka i nötskalet (Mor P:s benämning på Lilla Blå).

Rosalita vid en rastplats på väg hem.