Det går inte fort med altanbygget, men det är som det alltid är när vi bygger på ön. Har man köpt ett beslag för lite är det ju inte bara att kvista över till Hornbach eller så. Då får man vackert vänta till nästa dag och hoppas att väder och vind är gynnsamt så man slipper köra båt i halv storm. Nu är i alla fall alla bärlinor och reglar på plats och själva trallen ska smackas på plats.
Saker och ting tar ju som bekant lite längre tid på en ö. Bara det där med att få ut byggmaterial känns som minst halva arbetet. Med bärandet av badrummets gipsskivor i färskt minne tog vi beslutet att betala för att få ut virket. Som en av grannarna uttryckte det: Det är värt att betala för att få behålla den fysiska och mentala hälsan! Det är verkligen knäckande för psyket att släpa lass efter lass från bil/släp, ner i båt, upp ur båt och upp till huset. Killen som kör sopbåten fick således en slant och vips, så låg det en stor hög med brädor på tomten! Eller vips, och vips, Joflopp och ett par snälla grannar lastade av det från kärrorna så det tog ju en liten stund. Men jämför man med att köra det själv så var det "vips"!
Katterna har inga som helst problem med att projekten tar tid härute. De har inte heller några problem med att Ullharen tar vår uppmärksamhet så vi måste göra det mesta i skift. De tillbringar de varma dagarna inomhus eller i skuggan, sovandes, och när det blir svalare på kvällarna jagar de möss eller smyger på mössen. Katten O har dock fortfarande ett handikapp: kopplet. Tyvärr har han fortfarande inga som helst planer på att lyda oss eller att komma när vi ropar och han får därför vara kopplad även i fortsättningen. Katten A är lydigare, han kommer när man ropar och ger sig sällan utanför tomterna. Katten O skulle ju kunna studsa efter en fjäril över halva ön så vi gör så här ett tag till i alla fall... Men han har det gott härute ändå, även om han inte kan följa med A när han ger sig iväg på rövarstråt.
Trädgården i rucklet har ju blivit skamligt eftersatt i år. Dels beroende på Ullharens ankomst, dels på grund av altanbygget. Man kan dock välja att använda sig av "makrosyn", dvs se det som är fint skarpt och ignorerar/sudda till omgivningen som inte är lika fin.
Ja, inte för oss utan för Ullharen, vår knodd. Vi har äntligen tagit oss ut till rucklet med katter och barn, med allt vad det innebär. Det är underbart att äntligen vara här igen och att få träffa alla grannar som vi har saknat under vintern (och våren)!
Trädgården är mer än lovligt vildvuxen trots att grannarna har klippt gräset åt oss. Det vildvuxna kombinerat med en riven altan och allmän renovering gör att det känns stökigare än någonsin här ute. Men det är grönt och vackert och det räcker långt! Om väder och Ullharen vill så borde vi få en del ur händerna eftersom vi har möjlighet att vara här ute en hel del under resten av sommaren.
Förra helgen var det ruckelpremiär. Vi fick båten sjösatt och tog oss ut till ön för att äntligen öppna rucklet. Det visade sig att stugan hade klarat sig bra utan större mankemang under vintern. Det mesta funkade redan från början, inga läckande vattenledningar eller liknande. Enda överraskningen var väl egentligen att rådjuren har dragit upp och ätit upp en massa aklejor i trädgården, vilket får anses som en seger jämfört med tidigare års missöden med läckande rör mm.
Trädgården blommade ut under veckan som gick, alla pingst- och påskliljor slog ut och det blev riktigt knallgrönt på hela ön. Underbart! Tyvärr får vi inte njuta så mycket mer av ruckelträdgården på ett tag. Vi tar nämligen en paus till vår lilla knodd i magen har kikat ut och läget är under kontroll. Tanken är att leverans ska ske i början av juni, men det där verkar ju vara tämligen varierande så vi har helt enkelt "stängt" stugan för en stund. Vi får hålla till godo med hus-huset så länge, men ser fram emot en lång sommar ute på ön senare! Vi hann i alla fall med påskliljorna vid de gamla stubbarna, det är vi glada för! De verkar sprida sig och vi kommer att sätta ännu fler i höst så det blir ännu finare nästa år!
